Mitt på Skeppsbron i Åhus finns en stolpe med en massa skyltar. Det är en sådan där turistgrej som placerar Åhus på världskartan och visar, att Åhus minsann är en medelpunkt. Vancouver -9 timmar, Lima -6 timmar och Sydney +9 timmar står det på några av skyltarna för att visa tidsskillnaden. Tiden gör väl ingen skillnad. För här på Åhus Gästgifvaregård känns det ibland som om tiden står stilla; när jag kliver upp på stentrappan från Skeppsbron, öppnar dörren och kommer in struntar jag väl en blåsig stad i Kanada eller huvudstaden i Peru. Förresten: jag ger blanka fan i världen utanför. Kan liksom inget annat när jag möts av ett välkommen som faktiskt kommer från hjärtat och ett leende som säger Åh, vad härligt att du kommer till oss. Där i en av läderfåtöljerna strax till höger i foajén, sittandes med en single malt-whisky, växer en synnerligen unik känsla som gör att axlarna sjunker, den där stela, onda nacken från för många nattliga skrivpass vid datorn mjukas upp och känns för en gångs skull normal och hjärtat börjar slå så där ovanligt behagligt. Någon gång, när tankarna flugit så fritt och härligt de bara kan göra vid ett sådant rofyllt lugn, har jag undrat om inte Lasse Bylin låter någon slags nedlugnande gas cirkulera i fläktarna. Nej, allvarligt talat, förklaringen är så enkel, men i vårt högpresterande, sönderstressade samhälle där ingen jäkel hinner med att vara människa på allvar, samtidigt så unik. Här finns lugnet. Det bara finns. I väggarna, som om de kunde tala skulle berätta historier om vilda sjömän som söp sig fulla här på 1700-talet, om brännvinskungen och ålakungen. Om skratt. Diskussioner. Gräl. Om kärlek och krossade hjärtan. Det finns i servitörerna och servitriserna som från första sekund behandlar dig som vore du en gammal vän. I maten. I de personliga rummen. Jag kan inget annat än må bra på Åhus Gästgifvaregård. Som den där natten i november 1999. Vi skulle åka ner på gåsagille. Vi skulle komma sent och jag ringde till gästgivare Lasse Bylin och undrade om han inte kunde ordna en hygglig nattmacka med lite rökt ål. När vi kom in i lilla matsalen hade han dukat upp rökt ål, spickeskinka, härligt grovt bröd och ställt fram pilsner. En flaska Åhus Bitter stod på is. Vi ville aldrig gå och lägga oss. Som i augusti 2001. Det var vid sjutiden på morgonen. Jag tog min frukostbricka, där jag förstås plockat till mig den där sagolika hemgjorda leverpastejen, och gick och satte mig på uteserveringen. Solen bröt igenom morgondimman lite försiktigt. Några måsar skrek en bit bort. En båt med tändkulemotor dunkade förbi på Helgeån. Ibland står tiden stilla och världen utanför försvinner. STEFAN JOHANSSON Mat- och reseskribent på bland annat Aftonbladet, Euroworld och ICA Buffé.